Omedveten om att det var "olycksdagen" vaknade jag ca kl. 7 av att hamna krama wc-byttan. Jag hade vaknat från och till några gånger, innan det var dags att springa till vessan. Som tur räckte det med en gång. Dessväre tog det desto längre för mig att komma upp ur sängen. Först var jag rädd för magafaro, men nu senare har jag konstaterat att det kanske ändå var migrän. Jag hade hela gårdagens konstig huvudvärk, som fortsatt hela denna dag.
Vi hade som sagt planerat in en lunch med flickorna i skolan. Först meddelade jag Alicja att jag inte kommer, men i sista stund passade jag på att följa med Caro till skolan. Jag ville ju inte missa vår eventuellt sista lunch tillsammans. Efter lunchen bar det av hemåt. Vi vandrade (jag, Caro & Alicja). Utanför daghemmet nära skolan, råkade jag hitta gummidelen till mina hörlurar, som jag tappade på tisdagen. Vad då för olycksdag? Väl hemma kollade vi upp busstidtabellen till shoppingcentret Smáralind. På tuman hand med Caro åkte vi dit för att i första hand besöka restauranger T.G.I. Friday's på en fredag.
Både middagen och shoppande klarade vi av utan några problem. Första problemet dök upp när vi kom till busshållplatsen och konstaterade att vi missdae den sista bussen med 3 minuter. Oooops! Medan jag höll på att skratta ihjäl, av oturen, passade Caro på att ringa såväl Christine och Eugen för att höra om hjälp. Det roliga var att gossen i telefon butiken, ca 3 timmar tidigare, erbjöd mig internet till telefonen för endast 10€/ månad. Stolt som jag är, tackade jag nej (för vem behöver egentligen internet i telefonen...). Eugene ville komma efter oss, men eftersom jag är för stolt för att be om hjälp, tackade jag nej och sa att vi klarar oss. Well, dumma som vi var, stod vi på fel sida, vilket gjorde att bussen tog oss åt motsatt håll. Vi (läs: JAG) tänkte att bussen säkert tar oss toll Mjódd efter en rundtur. Well, sådan tur hade vi dock inte. När vi kom till end stationen, "sparkade" busschauffören ut oss. Mitt i ingemansland. Japp. Och vi som trodde att det inte kunde bli värre. Medan Caro var på väg att ringa Eugen, beslöt jag mig för en kopp kaffe. Vi hade trots allt "bara" 30 minuter att vänta innan nästa buss.
Kortfattat hittade vi hem efter ca 1,5 timmar efter att vi lämnade köpcentret. Inte dåligt med tanke på att det vanligen tar ca 35 minuter att komma hem därifrån. Medan alla i Reykjavik skrattar åt oss, ser jag det positiva i det hela: gratis rundtur samt nya misstag att läar sig från. Trots allt är det genom misstag som man lär sig bäst. Och det bästa var att vi hade skitroligt. KALLT men roligt! Jag kommer verkligen sakna den flickan efter nästa lördag då hon åker hem!
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti